Som femtonåring hade jag börjat fundera på om det här med att vara poppare kanske inte var det som jag skulle vara resten av livet. Det hade liksom börjat när jag var tretton-fjorton år med elaka pojkvänner och annat som fick mig att vilja förändra mig totalt. Ta bort allt ont och söndrigt och bli någon ny. Och jag ramlade in i Håkan/Kent/BD-världen och trivdes så bra. Där fanns allt; knäppa kläder som gjorde att jag fick vara ett barn igen istället för en svår tonåring, musiken var arg och glad och ledsen på samma gång vilket passade himla bra när man inte hade koll på sina egna känslor alls. Och i poplivet fanns alla fina poppare, dessa människor som var så snälla och blev kompis med en för att man också hade stjärnor under ögonen. Den gemenskapen och bästa vännerna gjorde att man inte brydde sig att folk skrattade åt en med sina JL-tröjor och märkesjeans. De förstod ju ändå inget.
Men femontårsåldern blev en slags övergångsperiod och jag hade ju börjat tänka på gymnasiet och undra hur alla skulle vara där. Jag färgade håret blont för att bli en snygg tjej, men det kändes inte så bra ändå, så det blev mörkt igen. Och kanske hade man redan blivit lite påverkad av sin omvärld, för där
någonstans började jag skala av de glittrigaste stjärnorna och de allra färggladaste armbanden. Och jag började spara ut håret, för långt hår hade ju de flesta tjejerna. Åtminstone de snyggaste.
Den där osäkerheten alltså, den var nog som störst då. Men samtidigt var det ju den som fick mig att förändra min stil och testa andra saker och olika frisyrer och färger. För till slut kom jag ju ändå till det jag är idag, och det hade jag nog inte gjort utan att ha varit en osäker femtonåring med massa frågor och funderingar och rädslor som skulle mötas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar