Igår var det dags för Håkan-dagen! Vi började den med att grilla god mat, hänga och dricka vin/öl hos Simon och Annika. Fler och fler människor dök upp och det var himla mysigt och fint. De stora gråa molnen ersattes av sol och blå himmel och vi var nöjda som få.
Efter grillandet bar det av till Ullevi för köande! Kom strax innan insläppet och hamnade precis bakom första kravall-staketet vilket var alldeles lagom. Det spelades spel och hängdes och väntades (otåligt).
Och så började det. Så himla fint, nostalgiskt och omtumlande! Håkan är ju en helt fantastisk artist, så mycket energi och kärlek och så oändligt ödmjuk. Kändes så jäkla fint att få vara en del av det, för honom också. För att han förtjänar det så hårt, att få tillbaka lite av vad han har givit så många. Det kändes också som ett avslut för min egen del. Det var min sista Håkan-konsert och den var helt otrolig. För jag känner att jag har gått vidare nu. Jag kommer alltid lyssna på Håkan, men det är inte som det var längre och det känns okej. Bitterljuvt. Håkan var allt för mig under poppartiden och högstadiet och när det var värst, men det känns skönt att jag blivit äldre. Och den där intensiva kärleken finns nu hos en annan man.
TACK för allt fina du,
<3