Min systers pojkvän tjatade länge på mig att kolla på Breakfast at Tiffany's. Jag var liksom inte särskilt intresserad, men gick till slut med på det. Och jag blev liksom såld. Hon var så himla vacker och karismatisk och intressant. Och den den underbara accenten! Jag började kolla fler och fler filmer med henne och köpte böcker och läste på och skrev en skoluppgift om henne. Det finns så mycket folk inte vet, och jag tycker att det är så dumt att det i princip är Marilyn Monroe som får personifiera 50-talet, för Audrey var också så otroligt duktig och viktig.
Hon överlevde andra världskriget, en pappa som lämnade familjen och hade väldigt dåligt självfötroende. På grund av kriget som hon upplevde bar hon ständigt på en stor sorg och hade en enorm empati och vilja att hjälpa. Hon blev UNICEF-amabassadör och reste runt i världen för att hjälpa utsatta barn, det var så hon spenderade de sista åren av sitt liv innan hon dog av cancer, 63 år gammal.
Det finns så mycket som jag beundrar hos Audrey. Och det var på något sätt så skönt att hitta saker att identifiera sig med; hennes stora empati för barn precis som min stora empati för djur; att hon fick genomlida tjat och skvaller på grund av hennes smalhet, men som egentligen handlade om genetik. Precis som att jag alltid har varit smal och aldrig har valt att bli det. Och jag älskar hur hon var så otroligt vacker och elegant. Så mycket klass. Hon var aldrig så intresserad av rampljuset, hon älskade bara att skådespela, och att dansa. Hon brydde sig om hantverket. Det kanske är knäppt eller dumt att en person jag inte känner betyder så mycket för mig, men hon är en sån förebild. Är jag bara en hälften så bra person som hon var så är jag väldigt lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar