Kommer aldrig sluta inspireras och fascineras av denne man. För 9 år sedan (gud vad gammal jag är) hörde jag Dancing shoes första gången och det har liksom aldrig tagit slut. Det är inte bara att han är så himlans vacker, utan den där galna fingertoppskänslan för formuleringar och ord och metaforer och små, små vitsar som får mig på fall. Hur han sätter ord på saker jag aldrig upplevt, men ändå förstår precis på pricken. Som sagor, fast om verkliga saker. Och att det är så genuint och äkta, för det har ju aldrig varit något annat än musiken och skrivande. För konserterna är han ju aldrig mentalt närvarande på, alltid någon annanstans. Och intervjuerna är svåra eftersom han alltid letar efter rätt ord och inte är det många som kommer ut ur munnen heller. Och vi ska inte ens tala om de tafatta försöken att fungera på scenen utan gitarren. En så himla vanlig, men så himla udda man.
Tack för att du har räddat så många bussresor (och cirka en miljon stunder allmänt) älskling, I owe you one. Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar