Lucka nr 19; Berätta om ett foto som berör dig

Den 16 februari 2011 hade jag världens galnaste dag. Det var dagen då jag fick se Miles Kane, en av mina absoluta favoriter i hela vida världen (nämnde honom i musik-inlägget), live i Glasgow tillsammans med en fin vän. Varför det var så galet var för att jag hade stressat hela dagen då det krånglades med biljetter och att hitta lokalen där han skulle spela och jag var så fruktansvärt nervös när vi till slut hittade fram att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Konsertlokalen låg ovanför en pub, så en stund innan den skulle börja satt min vän och jag i puben och drack varsin öl/cider. Jag kastar en blick mot dörren upp till lokalen och inser att det står någon där och håller på med  sin mobil. Och det är inte bara någon. Det är HAN. Han bara står där, som en helt vanlig person. Jag blev så chockad och nervös och rädd och visste inte vad jag skulle ta mig till, men min fina vän sa att jag måste gå fram till honom, "be om ett foto med honom. Prata." Så detta gjorde jag. Jag gick dit och lyckades stamma fram en förfrågan om ett foto. Vi tog kort och han frågade om mitt namn och vi småpratade och sedan kom massa andra människor och gjorde samma sak så jag smet tillbaka till min vän.

En stund senare gick min vän på toa och Miles hade försvunnit. Plötsligt såg jag honom komma gåendes och jag tog mod till mig och bad om en autograf. Han frågade då vart jag kom ifrån och jag svarade Sverige. Han undrade vad jag gjorde i Glasgow och jag förklarade att jag åkt dit för hans konsert. Då var det han som blev chockad. Han frågade om jag åkt hela den vägen bara för hans skull, och att han kände sig otroligt hedrad. Och skrattade lite och sa att min t-shirt var fin. Sedan kom hans gitarrist och sa att de var tvungna att soundchecka och han sa "I'll see you later?" och jag nickade.

Och det skulle ju gott kunna sluta här och ändå var helt fantastiskt, men mer blev det. Konserten var helt magiskt, den bästa jag varit på och jag stod längst fram och bara njöt och sjöng och hoppade. Efteråt gick min vän och jag ner till puben igen för att hänga och bara ha det trevligt. Då ser jag honom IGEN. Han har kommit ner för att prata med sina fans och dricka lite öl och ha det trevligt. Hur jäkla fin kan man vara? Jag inser att detta kan vara sista gången jag träffar honom och bestämmer mig därför för att försöka prata lite mer. Så jag går fram och ställer mig i "kön". Men folk knuffas och knör sig före och jag kommer inte riktigt fram. Men han har sett mig. Så plötsligt lägger han armen om mig så att jag kommer förbi och så frågar han hur konserten var och om jag gillade den. Han säger återigen att det är så fint att jag kom dit för han konsert och att han är hedrad och att jag ju är en "very beautiful girl". Och cirka där är jag ju helt knäsvag. Är detta på riktigt? Säger denna fantastiska man att jag är vacker? Vi småpratar lite till och sedan är det någon annan som kommer och drar i honom. Innan han försvinner säger han att de ska vidare till någon klubb och vi kanske ses där? Jag nickar och han ler och försvinner bort i folkmängden.

Vi kom aldrig till den där klubben, min vän och jag. Men det spelar liksom ingen roll för denna kväll var bland det sjukaste jag varit med om. Min största idol, mannen vars musik och hela jag som jag avgudar, har pratat med mig och kallat mig vacker. Det är liksom som på film. Och varje gång jag ser det där fotot och mitt ansiktsuttryck som liksom är gud-jag-är-så-lycklig-och-nervös-vart-ska-jag-ta-vägen, påminns jag om vad som var en av de allra mest magiska kvällarna i mitt liv.