Att hitta rätt

Att få vara kär är nog det mysigaste som finns. Att få vara tillsammans med någon är omöjligt ännu mysigare. Och att bli älskad tillbaka är nog det allra mysigaste av allt.

Jag har liksom aldrig haft någon tur med det här med kärlek. Jag har haft en del pojkvänner, men det har aldrig fungerat. Jag har blivit sårad ofta. Av omogna killar. Och av att jag haft ett behov av bekräftelse som aldrig kunnat bli tillfredsställt. Det är ju så när man inte tycker om sig själv; man blir aldrig nöjd. Och hur mycket någon än säger att du är fin, bra eller tillräcklig så spelar inte det någon roll förrän du själv håller med. Man måste acceptera sig själv innan man fullt ut och på ett hälsosamt sätt kan acceptera någons kärlek. Och det kräver så mycket arbete, framförallt om man varit med om något jobbigt, vilket de allra flesta har. Vare sig det handlar om ett krossat hjärta, mobbing, trakasserier eller svek. Man måste arbeta med sig själv. Det är så himla viktigt.

Jag mådde dåligt länge efter högstadiet. Det fanns liksom kvar i mig och gnagde ända in i gymnasiet. Vissa saker är svåra att släppa. Vissa saker är svåra att acceptera. Och göra man inget åt det så kan de påverka en resten av livet. Man måste någonstans bestämma att nog är nog och att man är värd bättre. Det gjorde jag i nian. Men det dröjde tills början av trean på gymnasiet som jag äntligen blev fri. För det tar lång tid och man måste hitta det man behöver för att må bra. Jag behövde vara själv. Jag behövde acceptera allt dumt jag gjort och allt dumt jag blivit utsatt för. Jag behövde bli nöjd med nuet och inse att det som hade hänt hade hänt och att det bästa jag kunde göra var att släppa det och leva i verkligheten.

Mitt utseende var något som jag kämpade med länge. Man hittar ju oftast något som man kan hacka på hos sig själv när det händer jobbiga saker. Många utvecklar ätstörningar av den anledningen. Jag var också missnöjd med min kropp, men på ett annat sätt. Jag såg, som de flesta tonåringar, bara mina skavanker. Min alldeles för smala kropp, mina för stora och fula fötter, mina stora framtänder. Men man måste se att det finns annat också. Jag hade också en kropp som inte var helt extrem åt något håll; jag kunde hitta kläder som satt bra. Jag mådde fysiskt bra. Bara man hittar någonstans att börja så kommer resten så småningom. Man måste bara klamra sig fast vid det där första positiva. Den där bra egenskapen eller den där bra kroppsdelen. Det är bra början.

För min del så släppte mycket av det tunga och de gamla komplexen när jag började hitta mig själv. Blev vegetarian, hittade mer musik, började intressera mig av kläder på en ny nivå. Skrev mycket. Man hittar liksom mer och mer nytt och det börjar tränga ut det där trista, jobbiga, svåra som funnits så länge. Man börjar se på sig själv på ett annat sätt. Man känner att man faktiskt kommit någon vart och det ger så himla mycket.

Jag struntade i killar länge. Det gav mig så mycket. Jag behövde reparera mig från all gammal skit och alla gamla hjärtekross. Började inse att jag behövde kräva både mer och mindre av en partner. Jag behövde kräva att han inte skulle behandla mig illa, men jag behövde sluta kräva så mycket bekräftelse. Jag behövde hitta den i mig själv istället. Och jag började så småningom trivas själv. Jag gillade att vara ensam och jag började på så sätt trivas med mig själv. Att mitt eget sällskap dugde till. Jag gav mig själv utrymme att andas och bearbeta saker. Så skönt och så nyttigt. Jag började känna att mitt liv var bra. Mina fina vänner fanns där, min familj och så jag. Någon mer behövdes inte alls.

Och där kan det stanna. Så kan man ha det hur länge som helst, hela livet om man vill. För det är en himla fin plats. Men för mig fanns det något annat.

För jag träffade honom. Och det var vid precis rätt och fel tillfälle. Fel för att jag ville vara själv och trivdes så bra, men rätt för att jag var helt känslomässigt redo. Jag gick in i det med nästan en självsäkerhet och med inställningen att jag var viktig. Att var han inte bra nog så fick det vara. Att jag förtjänade en bra jäkla pojkvän.
Och det fick jag också. 

Att få ha en så otroligt fin pojkvän som jag har är alldeles galet. Jag visste inte om en sådan fanns på riktigt. Men jag har träffat någon som förstår mig fullt ut, som finns där, som säger till när jag är alldeles knäpp och pmsig, som tycker om mig som jag är. Och jag älskar honom som han är. Jag skulle inte ändra på något. Och jag är så lycklig. Det är jag.

Att bli älskad tillbaka, på alla sätt och vis, det är det allra mysigaste.