Om att vara vegetarian

När jag var tolv år tog jag två beslut. För det första så skulle jag tatuera mig någon gång i livet (detta återkommer vi till i ett inlägg snart) och för det andra så skulle jag bli vegetarian när jag kände mig redo.

Båda mina systrar blev vegetarianer i högstadiet, men det var inte något som direkt påverkade mig så mycket. Jag såg att det var jobbigt då mamma, pappa och andra släktingar tjatade konstant om hur viktigt det var att äta kött och få i sig sina proteiner och vitaminer och andra viktiga ämnen. Det var liksom en diskussion vid varje matbord och alla kalas hos vänner och bekanta blev något krångligare. Vad skulle vegetarianerna äta? "Men det finns ju sallad." Men mina systrar brydde sig inte om detta något särskilt utan förklarade sina anledningar, förklarade hur de får i sig sina proteiner och vitaminer och fortsatte att strunta i köttet.

Jag gillade kött väldigt mycket, jag gillade alla typer; karré, räkor, flintastek, krabba och rökt makrill. Jag åt massor av allt och tänkte inte så mycket på när jag skulle sluta med allt detta. Det hörde väl till saken att mor fortfarande lagade mat åt mig då och på så sätt slapp jag ju den biten när jag gick i skolan och tyckte att jag hade så himla mycket att göra. Mina systrar fick ju laga mat själva och det var jag väl heller inte så sugen på. Det är ju också så att kött är så långt ifrån djuret. Man kan säga griskött, men då får man snarare en bild av fläskkotlett än av en liten söt gris som rullar sig i lera och grymtar. Man kan säga och äta krabba, men då vill man inte gärna tänka på att den har kokats levande. Dessa små faktum började mer och mer smyga sig in i form av tankar och ifrågasättande i min hjärna. Jag började känna mer och mer att jag var en hycklare på något vis. Jag har ju alltid älskat djur. Jag har ju alltid räddat blomflugor som trillar i vattenglas trots att folk har skrattat och sagt att jag är SÅ löjlig. Jag har liksom aldrig uppskattat naturens gång. Jag vill inte att någon ska äta eller döda någon eller att de svaga ska sållas ut. Jag har alltid hatat jakt och hur jägare njuter av att mörda. Och hur folk missköter sina husdjur för att de är för lata för att engagera sig till slut. Jag kände att jag inte riktigt gjorde rätt för mig.

Det var när jag var 16 år och min systers pojkvän lagade någon slags rostbiff till oss som jag tog beslutet. Den var blodig och jag har nog aldrig varit så medveten om vad jag åt. Att det var något som varit levande och kännande och jag rös i hela kroppen. Från och med den dagen bestämde jag mig för att påbörja min väg till att bli vegetarian. Men jag gjorde inte likt mina systrar som slutade med allt på en gång. Eftersom jag ätit kött såpass länge kände jag att det är bäst att liksom avvänja sig, för kroppens skull. Det måste bli en chock om man ändrar så radikalt på sin kost och det ville jag inte göra. Så jag bestämde mig för att sluta med en sak i taget under ett års tid. Först slutade jag med det som jag tyckte allra bäst om; skaldjur. För det är ju också bland det mest brutala. Några månader senare slutade jag med ko- och griskött. Sedan med kyckling. Och till sist med fisk. En tonfiskmacka med citron, timjan och salt var det sista jag åt.

På min 18-årsdag blev jag vegetarian och jag kände att det var rätt beslut för mig. Jag har nog aldrig tagit ett beslut som jag känt definierade mig så mycket som det. De flesta människor tar någon gång en sånt där stort beslut som förändrar allt och detta var mitt. Äntligen försvann känslorna av skuld och hyckleri och jag kände mig ny på något sätt, stolt och nöjd. Det kändes så rätt, som att det var just för mig. Och sen dess har jag lärt mig otroligt mycket. För det första har jag lärt mig så mycket om matlagning och hur otroligt simpelt och kul det kan vara med mat. Vegetariskt är för det mesta lat-mat i mitt tycke, och det passar en lat person som mig alldeles utmärkt. Sedan tror jag inte att vara vegetarian är för alla. Jag tror att man för det första måste ha en stark anledning, vare sig det är djurens välmående, att man inte gillar kött, miljömedvetenhet eller något annat. Har man inte en anledning som hjälper en alla de gånger man blir sugen på något som man brukade älska, så kommer man inte hålla sig fast vid det. I grund och botten tycker jag bara att man ska göra som man själv känner, man vet faktiskt oftast bäst själv vad som är bäst för en själv. Det vet jag om någon, då alla släktingar sa att jag bara blev vegetarian för att min systrar var det och att jag nog snart skulle "ta mitt förnuft till fånga" och äta kött igen. Men jag sitter fortfarande här, 3 år senare, och är otroligt nöjd med mitt beslut.

Jag tror att det gäller de flesta beslut man tar i livet egentligen, att man ska lyssna på sig själv och göra det som känns rätt, oavsett vad andra säger. Och framförallt må bra med sig själv, vare sig det gäller vegetarianism, feminism, politik, jobb, utseende eller kärlek. cyaaaaaaa