jag saknar ...

konserter. Att vara fylld av ångest och lycka från den dagen konsertdatumet utropas tills man står i kön och väntar på att bli insläppt. Att planera sin konsert-outfit och kolla sin väska en miljon gånger, bara för att försäkra sig om att biljetten fortfarande ligger kvar. Att köa. Att veta att man står där med en massa andra som vill precis samma sak som en själv (men självklart inte lika mycket...). Att veta att man älskar samma sak. Att stå längst fram och vråla enda nerifrån tårna. Att vara så mycket vid medvetande att man tappar bort sig och är SÅ HIMLA MYCKET DÄR, men ändå har minnesluckor efteråt. Extas. Att inte bry sig ett dugg om hur man ser ut eller låter eller verkar. Att vara så ofantligt nervös och genomlycklig och genomsvettig och ont i fötterna. Att hoppas hoppas hoppas på att få se honom efteråt. Att få prata, göra bort sig, råka börja gråta och plötsligt tappa alla ord man kan på engelska. Att få se på riktigt. Att få uppleva en sån galen känslostorm att man knappt kan förstå vad man varit med om. Att försöka förklara, men inte finna ord, men känna så otroligt mycket. Att vid småstunder för resten av livet plötsligt se ett ord eller känna en doft eller höra ett ljud som gör att man plötsligt tror att man står där framme igen och tittar honom i ögonen och känner att allt är så jävla fantastiskt. Att mentalt åka tillbaka till trottoaren eller bussen eller skolan eller vart man nu var, med en såndär varm och underbar känsla i hela kroppen. Att veta att alla vill få uppleva sådant, och att veta att JAGJAGJAG har fått göra det.
Att veta att man har fått leva på riktigt. Att få älska sånt som man inte alls borde eller kan älska. Att vara fjantig och äkta och bara nöjd. Att inte längre behöva oroa sig för något alls i världen för man vet att NU kan jag dö lycklig.