Igår var jag hos tandläkaren för första gången på arton månader. Jag fasar alltid inför den dagen då den där kallelsen trillar in i brevlådan och påminner en om att man faktiskt måste gå dit och bli undersökt. Det är liksom så mycket jobbigt med det där. För det första så tycker jag att undersökningen i sig är sällsynt obehaglig, verktygen känns som de är från medeltiden. När alla andra områden moderniseras, varför känns det fortfarande som att tandvården är så långt efter? Vart är min smärtfria laser-hål-borttagning? Min vätska som löser upp all tandsten? Flourlack som smakar något annat än banan (seriöst wtf, vem vill att munnen ska smaka banan!?)?
Den andra punkten handlar om att jag är livrädd för att få visdomständer. Känns ju som att ungefär 8/10 har problem med sina. Dessutom har de flesta av mina familjemedlemmar fått dra ut eller operera ut sina... Senast jag var hos tandläkarn så sa det att det finns en chans att mina visdomständer kan växa ut okej, men denna gång fick jag inget vidare besked kring detta. För vid detta besök slog en annan av mina farhågor in: jag har fått en början till ett hål i tanden. Mitt första riktiga hål, vilket såklart innebär, min första riktigt borrning. Vilket i sin tur innebär sprutor i tandköttet. Jag är livrädd.
Började nästan gråta när tandläkaren sa det, men det kan ju också bero på att jag har PMS. Men det känns också som ett sånt himla misslyckande - jag som ändå försöker att vara himla noga eftersom att jag älskar sötsaker så mycket. Jag tandtrådar och sköljer med flour och hela grejen. Men såklart har jag fuskat lite med det också, så nu känns det som att karman kom ikapp.
Hujedanmej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar