you'll be missed

En såndär riktigt jobbig dag som inte vill ta slut.
Vi har haft många katter ett tag nu, närmare bestämt fem stycken, av vilka samtliga har flyttat in på eget bevåg. Vi skaffade aldrig katt då min mor och ena syster har varit överkänsliga mot dem, något de märkt av lite grann sen dess. Men de flyttade in helt enkelt och då var det inte så mycket vi kunde göra åt saken, annat än att börja mata dem och gosa med dem. Himla fina är de allihopa.

Och idag dog mormor-katten. Det har liksom blivit hennes namn. När hon var liten och föddes hos grannen hette hon Gullet, men när hon flyttade till ett nytt hem fick hon heta Missan. När hon till sist hittade hem till oss, så blev hon mormor till vår yngsta katt, Tiger. Därav mormor-katten. Och hon har alltid funnits där, precis som en mormor. Enda sedan vi alla var små. Kanske inte just hos oss, men i grannskapet. Har alltid vetat vem hon var. En mycket bestämd katt som inte alls tyckte om att bli lyft eller klappad för mycket. Då sa hon till. Men lagom mycket fick man klappa henne. Förmodligen berodde det på att hon inte litade så mycket på människor efter hennes uppväxt där hon inte blev bra behandlad. Hon var liksom lika mycket vildkatt som tamkatt, van vid att få klara sig själv. Men med åren blev hon allt mildare, hon började lita på oss och inse att vi faktiskt ville hennes bästa. Så hon sov här och åt här och solade här. Och levde här.

Som alltid känner man att man borde ha gjort mer. Borde klappat mer och gett henne mer tid. Borde hjälpt mer. För nu finns hon ju inte mer. Hon blev för gammal, kroppen orkade inte mer och inte hon heller. Orkade inte äta eller dricka eller ta hand om sig själv. Blev yr och trött och orkeslös. Ville inte mer.

Men det är så svårt. Så svårt att ta det där beslutet, att säga att någon inte får leva mer. Att säga att det räcker nu. Det känns aldrig rätt. Och jag tänker att det kanske är bra, det kanske är ett tecken på att man inte är en kall och känslolös person. Men det gör det inte mindre jobbigt. Hon somnade in hos veterinären. Det gick väldigt fort. Hon var så slut.

Jag hoppas att du hade det bra hos oss. Att du fick vad du behövde och att du trivdes. Att du inte var stressad eller rädd eller orolig. Att du var trygg. Och jag hoppas att du har det bra nu. Jag hoppas att det finns något mer, att det är fint och att du är där. Sov gott, och vila i frid.

<3